I veckan blev jag påmind om min egen resa inåt och kontakten med min egen kärlek och tidigare uppvaknanden. Att jag faktiskt har upplevt det som sagts och att jag vet. Att jag vet och redan känner det som vill förmedlas…

Kom i kontakt med min egen storhet, min egen kärlek och livsglädje. Den som drunknar och försvinner i alla frågeställningar och logik. Den som drunknar i det vi kallar vardagen och allt det som ska fixas…

Jag kände tilliten till att det alltid blir som det ska och att vi bär oss själva till storhet om vi tillåter det. Att jag är stor och att det är skrämmande både för mig och för de jag möter… Att jag är på riktigt!

 

Uppvaknandet
Jag kom ihåg min första uppvaknande då jag förstod att det som är mitt genuina jag, är det jag som skapas i varje sekund. Inte att jag hittar mig i någon speciell skepnad under en viss etikett, utan

att tillåta allt som är just i den stunden, att inte censurera eller döma någonting. Vi skapar våra krig, konflikter och problem emellan oss som en reaktion på vårt destruktiva och ogenuina sätt att leva. Ett sätt som får oss att rasera de tankar om oss själva som vi har omgett oss med. Den bild vi har och tror är sann, är den bild vi möter och även den bild som plockar isär oss, som får oss att lida då vi inte kan släppa taget om dess historia…

Det andra uppvaknandet var när jag insåg att enhet är innan något blir uttalat! Att sätta ord på enhet går inte då den vid uttalandet genast får en sida. Därför kan enheten bara upplevas och bevittnas. Och antagligen är det de som händer mellan två älskande innan orden tar vid. Tystnaden som härbärgerar kärleken och där inga missförstånd, förväntningar eller motstånd finns. Bara en enhet, förståelse och ren kärlek…

 

Festen
Så vad händer nu och vart går jag från här? Jag tänker fira mitt liv varje sekund, ha modet att vara den jag är och älska varje ögonblick som det sista. Göra det som faller mig in utan att döma eller planera. Tro att det omöjliga, det fantastiska och det magiska händer …

Att livets mening är att älska mig själv och dela den insikten till andra så att vi alla kan älska oss själva och spegla den kärleken till de som ser oss. Och inspirera att älska vidare…

 

Kärleken
Kärlek, tacksamhet och förlåtelse till de jag har träffat på min väg som har speglat de sår jag har haft och de jag fortfarande har. De som har läkt mig, visat vägen och gått före. De som har visat mig

kärlek så att jag kan visa resten av världen hur man älskar…

Jag älskar mig och jag älskar de män jag har mött. Jag tackar er för de speglar ni är och har varit. Den kärlek jag upplever är sårbar för när jag älskar så känner jag alla och allas längtan efter sin egen kärlek …

Att vara stor är att känna världen, att känna dess alla delar och att dessa delar hela tiden söker att bli hela. Att skapa kontakt med sig själv och på så sätt älska sig själv.

…och störst av allt är kärleken och vi alla är den kärleken!