Att acceptera livet som det är

Vad är skillnaden att välja själv och att låta livet välja åt dig? Hur kan vi acceptera det som sker och som inte är våra val. Att ha tillit att våga vila i det som känns påtvingat och se vart det leder?

Jag blev av med rösten för några dagar sedan och blev påtvingad att isolera mig i tystnad för att läka! Upplevelsen var frustrerande, att inte kunna kommunicera när jag ville! Kände mig instängd och isolerad. Helt plötsligt fanns de så mycket som jag ville säga. Men jag fick snällt acceptera det som var och se var det skulle leda till.

Jag har tidigare gått frivilligt in i tystanden för att bara vara med mig själv och då har det känts nytt, spännande och utmanande. Jag har observerat mig och min omgivning. Hittat små skatter i mitt inre som tidigare har drunknat i alla ljud som omgett mig. Och när perioden av tystnad var över så kändes det som en seger och en gåva att ytterligare ha upptäckt något nytt om mig själv och världen.

Trots att det är samma fenomen, den påtvingade tystnaden och den egenvalda tystnaden så känns de påtvingade så mer obekväm än de egenvalda. Vad är orsaken till att det är så svårt att acceptera det livet väljer åt oss? Är det ovissheten hur länge de kommer att pågå. Eller känner vi oss berövade vår frihet att få välja?

Jag har inga svar på varför. Men en känsla säger mig att om vi skulle kunna acceptera det som livet väljer åt oss med samma nyfikenhet som när vi väljer själva så skulle vi hitta ännu fler skatter inom oss. Vi skulle jobba med livet istället för att göra motstånd!

Vägen dit är att lära av våra erfarenheter när vi har valt själva! Hur friheten kändes när jag slutade mitt jobb jämfört med nederlaget som de känns att bli uppsagd. Friheten kanske ersätter av meningslöshet. Att kliva ut från ett förhållande som är dött och upptäcka alla möjligheter som finns jämfört med att bli (vara) singel ofrivilligt och där jag har glömt bort vilka möjligheter som finns. Eller tvärtom att starta (vara i) ett förhållande med någon och upptäcka alla de möjligheter som finna att skapa något tillsammans jämfört med att bara se förhållandets rutin och slentrian.

Kanske är det bara förflyttning av fokus som behövs, att se möjligheten istället för begränsningen. Att oavsett om situationen är egenvald eller påtvingad så är vi på väg mot något nytt. Och på vägen dit låta det okända styra och ta emot det med nyfikenhet.

Vad tror du?